Det har slutat regna, hurra! Jag cyklar de sista milen genom Norra Yorks Moors för att komma ut på slätten.
Jaha, var ska jag nu då? Skyltningen är obefintlig. Jag chansar på höger.
Solen kommer och går lite. Skönt att vägbanan är bra.
Oj! Där borta har jag varit.Ser väldigt högt ut så här på lite avstånd.
Konst längs cykelbanan utanför Guisborough. Cykelbanan skulle leda till Middlesborough. Det gjorde den inte. Efter ca 10 km slutade den helt plötsligt. Bara att se glad ut och cykla tillbaks och hitta en annan väg.
Jag tar färjan från Newcastle till Amsterdam och vinkar adjö till England på kvällen.
Gårdagens cykling känns i kroppen och jag är inte helt bekväm med Fina ännu. Det krävs några km till innan vi blir ett igen.
Utfarten från Amsterdam är vacker och jag blir snart nästan ensam på cykelbanan. Skönt att lämna det stressiga Amsterdam.
Konst är aldrig långt borta och finns ibland på de mest oväntade ställen.
Halvvägs mot kusten stannar jag i Halvweg för en glass, Det blir en Magnum med jordnötssmör. Gottgotteligottgott.
Nere på stranden är det fullt med små hytter kilometer efter kilometer. På andra sidan cykelbanan finns otaliga snabbmatsbilar och hotell, hotell, hotell.Orterna verkar vara typiska semesterorter som överbefolkas på sommaren.
Motvinden är inte kul så jag väljer cykelleden inne bland klitterna. Det blev en tuff färd på 5-6 km. Luften stod stilla och det var varmt, väldigt varmt. Det gick åt 1,5 L vatten på den halva milen. Backigt var det också.
Jag fortsätter till närmaste camping. Det är lite skog och skuggigt dit och jag känner att det behöver jag efter hettan i klitterna.
Jag har inte planerat för egen matlagning, så på morgonen blir det en glutenfri frukost på närmaste restaurang.
En smoothie för 4€. Inte mycket för en cyklande tant så nu beger jag mig till Den Haag. En större stad med större utbud och ett vandrarhem där jag bokat 2 nätter.
Tisdagen 23 maj kl 15.00 stapplar jag av bussen på stationen efter 17 timmars åkande. Bussresan Malmö-Hamburg-Amsterdam var lång men inte alls så vidrig som jag befarat. Nu har jag 3 timmar på mig att leta upp mötesplatsen där min värdinna B ska möta upp. Hon har gett tydliga instruktioner men jag hittar inte något som stämmer alls.
Visar sig till slut att jag är på fel station!
På Fina och ut i Amsterdams rusningstrafik. Ju närmare centrum jag kommer blir trafiken allt värre, både bilar och cyklar. Känner mig snurrig och förvirrad men lyckas hitta rätt i god tid. Pust. Bänken jag sitter och väntar på rör på sig, gungar lite liksom. Måste bero på färjorna som lägger till och avgår i ett, alldeles intill.
Vi ska ta färjan till norra Amsterdam där B bor, långt borta från alla turister. Färjan är enda sättet att ta sig dit i centrum och är gratis, bara för cyklister och fotgängare.
Här gäller det att vara på alerten. Grönt fält för de som ska på färjan gäller och rött för de som ska av. Närmast i bild går cykelbanan. Se upp för korsande cyklister och håll dig på rätt färg.
Det går undan. Mängden av människor och cyklar tar nästan andan ur mig.
Norra Amsterdam känns som en annan stad med ett helt annat tempo, lugnt och stillsamt.
B bor i en underbar lägenhet inredd med massor av minnessaker från hennes många cykelresor i Asien. Hon är en bra fotograf. Det syns på fotografierna som finns överallt. Vårt gemensamma intresse för cykelfärder och dessutom yrkesliv inom sociala området ger oss massor att prata om. Och det gör vi. Lägenheten gungar på samma sätt som soffan vid färjorna. Det måste bero på bussåkandet är min nya teori. Den var helt rätt för nästa morgon har världen slutat gunga.
Tur är det för nu ska jag till Van Gogh museet. Ger mig av till fots. Centrum är fullt med folk, ett ständigt flöde av cyklister, fotgängare, bilar och spårvagnar. Alla rör sig med ömsesidig respekt, har samma tempo, följer trafikreglerna och håller sig inom sitt område. Inga olyckor händer. Alla vet vad som gäller och håller sig till det. Helsingborgare, se och lär.
Trottoarerna fylls mer och mer av glada sjungande gäng i rödvita tröjor och halsdukar gärna med ölburkar i händerna. Trängseln blir värre och jag inser att jag inte hinner till museumet. Blir först lite ledsen men kommer på att det är en bra anledning till att komma tillbaks till Amsterdam.
Senare får jag förklaring. Det spelas en fotbollsmatch i Sverige (?) mellan Manchester United och det nederländska laget Ajax. Matchen visas på storbildskärm på torget framför museet. Inte konstigt jag inte fick plats på trottoarerna. Jag vandrar runt och njuter av Amsterdam i stället.

Jag stannar en natt extra hos B. Hon tar mig ut på en cykeltur genom små fina samhällen runt Amsterdam och ut på en ö Marken, som brukar vara full av turister.
Några bilder från Amsterdams finaste gata där vi cyklar på väg ut ur staden.
Lite grand av Råå kombinerat med Ålabodarna över den tycker jag.
Vår utfärd fortsätter. Vi passerar flera fina små samhällen.
Konstverk finns överallt i Nederländerna.
Numera finns det en väg ut till ön som kanske ska kallas fd ö. Vi cyklar på den äldsta cykelbanan ut mot fyren.
Solen skiner och vi har haft en underbar dag. Tack B för allt.
I morgon ska jag lämna Amsterdam och B. för att cykla ut mot kusten.
Jag stapplar in på”The hostel &B Utrecht City” helt slut efter cykelfärden från Amsterdam. Det känns som jag tappat orken totalt. Jag får en chock när jag ser rummet – 20 st sängar med röda galon -madrasser och -kuddar i ett rum! Vilar mig en stund och går ut på stan för att äta.
Centrum av staden är jättemysigt och jag måste ha en karta för att hitta bland alla kanaler, torg och gator.
När jag kommer tillbaks tittar jag lite bättre på vandrarhemmet. Fy för, har nog aldrig sett ett så smutsigt och vidrigt ställe. Jakten på annat boende startar omedelbart, här kan jag inte stanna en minut mer än nödvändigt. Hittar ett rum utanför Utrecht inom cykelavstånd om två nätter. Det är bara att bita ihop och ta asbestkostymen på mig för att klara två nätter på detta ställe.
Jag överlever första natten och går ut på sightseeing. Domen i Utrecht är det enda jag känner till och den är lätt att hitta till. Tornet syns över hela centrum.
Taket i gången under tornet.
Jaså, det är här den trappan är.
Gatukonst i närheten av Domen.
Lördag och marknad, en hel gata med tyg, härligt. Än en gång är det tur att jag inte har plats i cykelväskorna. Här hade jag kunnat handla.
På vissa ställen var kanalkällarna byggda för privat bruk och används än idag.
“Cykling är också en konst” heter utställningen och den måste jag bara besöka.
Mera gatukonst
Den här biten av kanalen kallas för Lilla Venedig. ™
Att ta sig ut från Amsterdam var lika jobbigt och snurrigt som andra större städer. Från centrum ut genom bostadsområden, industriområden, förorter, industrier bara fortsätter. Det tar aldrig slut känns det som.
Detta verkar vara en sovstad. Är helt tom på människor. Det är varmt till och med ankorna är slöa och söker skugga.
Så klart Amsterdam tar slut till slut. Nästan omärkligt övergår Amsterdam till en liten ort, Abocude. Här cyklar jag förbi mestadels modernare hus.
Tycker det är så fint att man anknyter till historien med låtsashissanordningarna (om det är sådana, vet inte annars vad jag ska kalla dem) ovanför översta fönstren. Sådana hissgrejor finns på många gamla hus i Amsterdam.
Det finns inte minsta lilla antydan till klotter någonstans .
Till slut är jag ute på landsbygden. Cykelleden följer Angstelfloden. Jag tror vägen heter Molenveg och det syns.
Första gången en kanal som är lite grisig. Den luktar inte så gott heller.
Närmast en modern pumpstationer och den gamla i bakgrunden.
Dags för lunch. Jag är jättehungrig. Vid infarten till Baambrugge ligger Café De Punt vid kanalen. Gissa om jag blev glad när de hade glutenfri pizza!
Visar sig att holländsk och svensk pizza är inte samma sak. Hur kunde jag tro det? När jag hämtat mig från överraskningen äter jag med god aptit.
Vecht
Jag cyklar länge längs med staket och häckar. Nyfikna jag kikar in när jag kan. Det är flodbåtar och trädgårdar längs med kanalen. Här bor man. Nu förstår jag varför jag sett så många sopkärl i häckarna. Jag vill också bo på en husbåt, verkar så mysigt.
Infarten till Utrecht.
Utrecht – spännande att se vad jag har framför mig.
Jag vill till Vincent van Gogh museet också så klart. Jag tar bussen till parken där flera museum ligger. Det är säkrast i denna stressade trafik med spårvagnar, bussar, bilar och cyklister. När jag ser kön till van Gogh blir jag trött. Inte en gång till. Det får bli van Gogh vid ett annat tillfälle.
Tips till dig som ska till Amsterdam. Kan du planera i förväg köp biljetter onlline till både Anne Frank och van Gogh lång tid innan. Skönt slippa köerna. Nackdelen är att det inte finns plats för spontanitet.
Utanför van Gogh pågår en annan utställning som är kul.
Det är svårt att fotografera för det är många människor på och runt kaninerna.
Det fanns många olika kaniner. Utställningen är en del i firandet av Miffy 60 års jubileum. Miffy skapades av en barnboksförfattare och konstnär i Utrecht, Dick Bruna. I Unicef Miffyshop finns Miffy i olika storlekar och modeller och jag vill bara ha. Tur för min budget att det är en omöjlighet för en långfärdscyklist att handla andra souvenirer än vykort.
Blir du trött kan du sitta ner en stund utanför museishopen i en mosaiksoffa.
Trivs inte riktigt med storstaden Amsterdam. I morgon ger jag mig av till Utrecht.
Hur mycket jag än trivs i Alkmaar kan jag ju inte stanna där resten av sommaren så efter en liten vecka ger jag mig iväg. Är man i Nederländerna måste man bara besöka Amsterdam så det blir mitt nästa mål.
Först vill jag besöka Bergen, en stad nära Alkmaar där konstnärer samlades runt sekelskiftet (förra) och lär ha präglat staden mycket, som Skagen ungefär. Staden är jättefin och pittoresk men man vet hur man tar betalt så jag fortsätter vidare. Till min stora förvåning (och lite oro) sviker orken mig efter en 2 mil trots en veckas vila. Kämpar på lite till och tar tåget i Heilo. Det är ju kul att se hur det funkar med cykel på tåg i ett annat land också.
Anländer till Amsterdam i hällande regn. Jag blir lite överväldigad av allt tutande, plingande och takten i trafiken. Det märks att jag kommit till en storstad. Gator, cykelbanor och trottoarer är fulla och den som inte följer rytmen eller velar lite om vilken fil man ska ligga i är inte populär. Jag får på moppo av uppretade cyklister mer än en gång när jag letar mig fram på darrande och vingllga hjul till mitt vandrarhem.
På vandrarhemmet får jag besked i receptionen att man inte får bo där om man är över 40 år! Man gör ett undantag och jag får bo där mina två bokade och betalda nätter om jag uppför mig och inte får några klagomål! Åldersdiskriminering på hög nivå tycker jag. Om det inte vore så svårt, nästan omöjligt att få tag på rum hade jag gått därifrån omgående. Receptionisten påstår att informationen finns på vandrarhemmets hemsida däremot inte på bokningsföretagets sida.
På kvällen vandrar jag runt längs kanalerna och njuter. Upptäcker att det är pridefestival i Amsterdam och det är fullt med konst,musik och aktiviteter. Inte konstigt det är svårt att få tag på rum.
Jag passerar en restaurang med bra priser och de har risotto på menyn. Evigheter sedan jag åt något riktigt gott och glutenfritt så jag kastar mig in. Resultatet blir 3 -4 matskedar risotto för 9,50 € och ett glas vin 6,75 €. Oj så gott det var och oj så jag njöt. Utanför restaurangen, Envy ser jag Guide Michelinmärket. Restaurangen har fått utmärkelsen Bib Gourmand läser jag. Jag har varit på en Guide Michelinrestaurang!
Amsterdam var Anne Franks hemstad och jag går till museet på morgonen strax efter att de har öppnat. Kön är lång, runt en kyrka och ett torg innan den viker av in på rätt gata. En museivakt berättar att det kommer att ta ca 5 timmar innan min del av kön kommer in!
Vi har väldigt trevligt i kön med både skratt och allvar. Besöket är känslosamt för många. Vid torget tittar vi på hur man förbereder för kvällens musikuppträdande. Tälten förankras rejält.
Efter tre timmars köande är jag inne i museet. Det är samma byggnad som Anne Frank och hennes familj + några personer till gömde sig i. Rummen är kvar och man går igenom hela lägenheten. Rummen är tomma. Här levde dessa människor i två år innan de förrådes och deporterades till olika koncentrationsläger. Jag går omkring med en klump i magen. Världen får aldrig glömma nazismens vidriga dåd. Det är vår skyldighet att ha ögonen på oss själva och andra människor för att stoppa allt sådant tänkande.
Jaha, var ska jag nu då? Skyltningen är obefintlig. Jag chansar på höger.
Solen kommer och går lite. Skönt att vägbanan är bra.
Oj! Där borta har jag varit.
Ser väldigt högt ut så här på lite avstånd.
Konst längs cykelbanan utanför Guisborough. Cykelbanan skulle leda till Middlesborough. Det gjorde den inte. Efter ca 10 km slutade den helt plötsligt. Bara att se glad ut och cykla tillbaks och hitta en annan väg.
Jag tar färjan från Newcastle till Amsterdam och vinkar adjö till England på kvällen.
På morgonen säger jag hej till Nederländerna.
