Välkommen våren

Så vi har längtat.

Solen skiner och vinden känns ljum. Jag cyklar i långärmad tröja. Jackan var jag tvungen att stoppa ner i den nya prickiga väskan. Jag blir glad av prickarna. De tilltalar nog min barnsliga sida.

Det blev alldeles för varmt med både jacka och tröja. En racercyklist (smala däck, färgglad lycraoutfit) susar om mig i hög fart, barbent i cykelshorts. Strax är det bara naturen och jag.

Första vitsipporna jag ser i år

Nästan hemma kommer jag förbi denna fina rabatt. Dagens runda i solen blev 13 km.

Yes yes yes! Cykeltanten är tillbaks. Hurra. Så gött det känns.

Hemmasommar

Inget cyklande i sommar. Jag gör en paus. Det blir lite småturer hemmavid.

Men …….

Jag bara längtar ut till livet på två hjul, det enkla och okomlicerade livet. Ibland känns det som om jag ska gå sönder, så mycket längtar jag.

Jag har inte gett upp. Tar bara en paus och kommer att komma igen starkt.

New York – MoMA

Är man i New York måste man gå på Museum of Modern Art. I alla fall jag. Hade kunnat spendera många timmar där. Nu blev det utställningen med samlingar 1880 – 1950.  Vackert ljus i entrén

Van Gogh, en av mina favoriter. Stjärnnatt och Olivträd.

Picasso en annan favorit

Piet Mondrian är en annan favorit, vars målning Trafalgar Square visades.

Tyvärr missade jag vem denna konstnär är.

MoMA har en underbar presentbutik. Tur att min budget är begränsad. Jag hade kunnat shoppa loss annars. Hm, kanske de har en onlinebutik?

 

 

New York – Botaniska trädgården

Cykeltanten har varit ute och rest. Jag är i New York. Har dock inte cyklat hit utan tog flyget. Det är en fantastisk vecka där jag blir väldigt väl omhändertagen på alla tänkbara sätt och vis. Stort tack till K&P för allt ni gjorde för mig.

Lite foton från besök i Botaniska trädgården och orkidéutställningen.

Sedan blev det en promenad i solen bland påskliljor.

Haag får en andra chans.

Jag kommer till Nederländerna fredag morgon. Det är omöjligt att få tågbiljetter till Fina och mig för vår hemfärd till Sverige. Allt är fullbokat över helgen.

Den fina vaxduken på det kombinerade ostbutiken och kafeet där jag dricker kaffe och gör upp en plan för helgen.

Vermeers tavla Flickan med pärlörhänge finns i Haag har jag kommit underfund med och den tavlan vill jag se. Vandrarhemmet i Haag har en ledig säng till måndag morgon så jag trampar iväg.

Jag fick ett lite tråkigt intryck av Haag förra gången, mest stress och shopping. Tur jag cyklade hit igen för nu hittar jag ett annat Haag. Här finns också de typiska kanalerna och lugna gator.

Flickan med pärlörhänge finns i Mauritshuis, en byggnad från 1640-talet. Det var från början bostad till guvernören och högsta militären i Brasilien, som var en av Nederländernas kolonier. Mauritshuis har varit konstmuseum sedan 1822.

Huset är helt fantastiskt. Jag går omkring alldeles förundrad över arkitekturen och väggmålningarna. Man har faktiskt bott här i denna miljö.

Tittar man ut genom fönstret ser man lite modern konst flytande i kanalen.

Slutligen hittar jag henne, Flickan med pärlörhänge. Underbar. Otrolig. Jag förstår varför Vermeer kallas för ljusets mästare. Det framgår tydligt när man ser henne i verkligheten.

Jag bara sitter där och njuter. Till slut börjar vakten harklar och hma och det börjar bli lite mer människor i rummet. Det är nog lämpligt att jag lämnar min plats.

Mitt egna foto av Flickan med pärlörhänge. Det gör henne inte rättvisa på något sätt men det är mitt foto som jag tagit alldeles själv.

På väg från Mauritshuis passerar jag äldre kvarter.

 Bara tvärs över korsningen finns lite modernare byggnader.

Där tar 2017 års långa cykelrunda slut. Jag har cyklat i 8 veckor och tar tåget hem.

Sommaren är inte slut än. Vem vet, jag tar kanske en liten tur i Danmark. Kanske det blir ett vandringsäventyr eller två någonstans. Dessutom har jag hittat några utkast till gamla inlägg. De är ju inte tidsmässigt aktuella men det är alltid kul med foton tycker jag.  En sak är säker, jag kommer att skriva och berätta här på bloggen.

Må så gott

Cykeltanten

Hej då England vi ses igen.

Det har slutat regna, hurra! Jag cyklar de sista milen genom Norra Yorks Moors för att komma ut på slätten.

Jaha, var ska jag nu då? Skyltningen är obefintlig. Jag chansar på höger.

Solen kommer och går lite. Skönt att vägbanan är bra.

Oj! Där borta har jag varit.Ser väldigt högt ut så här på lite avstånd.

Konst längs cykelbanan utanför Guisborough. Cykelbanan skulle leda till Middlesborough. Det gjorde den inte. Efter ca 10 km slutade den helt plötsligt. Bara att se glad ut och cykla tillbaks och hitta en annan väg.

Jag tar färjan från Newcastle till Amsterdam och vinkar adjö till England på kvällen.

På morgonen säger jag hej till Nederländerna.

Withby – Staithes


Jag säger adjö till Robin Hood’s Bay och önskar att jag ska komma tillbaks någon gång. Då ska jag ha bokat boende långt i förväg och stanna mer än en natt.

Jag fortsätter cykla Cleveland Heritage leden som som jag gjort sedan Scarborough, utom när jag  missar skyltningen som vid Fylingdales. Leden följer kusten norrut till Withby.

 

Därefter måste jag ut ibland bilar igen och vägen har  nästan ingen vägren.  Allt går bra de första 4 kilometerna sedan blir det den vidrigaste, förfärligaste, hemskaste uppförsbacke jag varit med om. 3,5 km lång och bara uppåt, hisnande uppåt från ca 4 meter över havet till ca 191 m över havet! Det tog mig 1 timme och 15 minuter  att komma upp.

Väl uppe är utsikten över havet fantastisk men jag måste koncentrera mig på trafiken. Cyklister är inte populära här. Bilarna nästan nuddar mig när de kör förbi och jag blir utträngd i naturen flera gånger. Känns som om bilisterna tar ut sina aggressioner på mig.

Snart döljs utsikten av en otrevlig dimma och regn. Jag måste vara ännu mer på min vakt. Jag har min gula reflexväst över regnjacka och både fram- och bakljus tända. Håller tummarna att jag syns.

Så här ser det ut i närmare 10 km. Det enda positiva är att det är lite nerförslut. Fast det känns inte positivt i dimman när hastigheten ökar. Många bilister kör som om de hade vackert väder. Efteråt får jag reda på att detta är en av de mest olycksdrabbade vägarna i Yorkshire.

Jag är rädd, riktigt rädd.

Så klarnar det upp och jag har en härlig nerförsbacke till Runswick Bay där jag stormar in på en pub och frågar efter ett rum. De finns inget men den underbara personalen hittar ett rum i nästa by, Staithes, på puben Captain Cooks Inn och det är inte långt dit. När jag druckit en stor kopp kaffe och landat i att jag överlevt, cyklar jag vidare till mitt rum.

Nästa morgon berättar pubägaren att han kört om mig i vidriga backen. Han erbjuder skjuts upp för dagens vidriga backe och jag blir alldeles lycklig. Vilka människor det finns.

Må så gott

Cykeltanten