Blaxhall – Nowich

Dagen efter irrcykelfärden behöver jag ta det lugnt. Det blir en promenad för att få kroppen att inse att det inte är bara cykling som gäller. Det blir “kyrkrundan” efter förslag från personalen på vandrarhemmet.

Det är fullt med knäkuddar broderade med korsstygn i kyrkbänkarna, inte två stycken med samma motiv.

Det finns en utställning om kyrkans renovering. Där hittar jag denna dikt:

Lite dåligt foto, förlåt, men jag tycker dikten är fin.

Som från en engelsk tv-serie men i verkligheten.

Klockan närmar sig 2 på eftermiddsgen och jag är hungrig. Dags att äta lunch på puben i Blaxhall, The Ship Inn.

Det är ganska mycket folk i det inre rummet på puben. Där vill jag också sitta.

Jag ser ett notställ och en banjo. En man grejar med sitt dragspel. Två damer drar fram vars en stol vid notstället och sätter sig.  Servitrisen kommer in med fat fulla med smörgåsar och tekannor till alla borden. Plötsligt börjar en man i andra änden av lokalen sjunga. En dam bredvid honom spelar munspel och folk sjunger med i refrängen. Nästa på tur är en man som spelar banjo och sjunger följd av de två damerna vid notstället. Alla applåderar, sjunger med, lyssnar,  bjuder runt smörgåsarna och dricker te. Jag blir tillfrågad om jag sjunger eller spelar något instrument. I så fall är det bara att börja sätta igång.

Jag sitter där mitt i denna gemenskap, i en liten by på den engelska landsbygden med 200-300 invånare och bara njuter. Det är ett äventyr jag upplever. Tänk så bra jag har det.

Senare lär jag mig att The Ship Inn har en tradition sedan länge inom engelsk folkmusik. Många har uppträtt, olika sång- och musikgruppen har funnits/finns i Blaxhall och både musik och film har spelats in här.  Idag gör man allt för att hålla sångartraditionen på pubar igång. Här finns lite mer information:

www.eatmt.org.uk/village_portraits.htm.

Vandrarhemmet är fullt av roliga och positiva skyltar, här är några exempel

Det är fullbokat nästa natt på vandrarhemmet så jag ger mig ut på vägarna igen, nu mot Norwich.Det kostar £1000 i böter att inte stiga av cykeln och gå över järnvägsspåren.  Jag tycker det är bäst att följa uppmaningen och har de £1000 till annat.

Ännu en lunchpub, denna gång The White Hart i Halesworth.  Renoverad med så mycket gammalt kvar som möjligt.


Betyder detta vad jag tror?

Sakta ner, barn och djur på väg



Norwich är en jobbig stad trafikmässigt. Verkar vara fri jakt på cyklister. Jag vågade inte cykla i stan (nästan inte alls) utan drog Fina med packning upp och ner för massor av backar. En gentleman sade att cyklister inte hade på gatorna att göra för de betalar ingen vägskatt! Att vi inte bidrar till miljöförstöringen tänkte han inte på.

Jag vilade mest men tog några bilder:

från den urgamla gallerian.

I Norwich måste man besöka katedralen. Jag tyckte mest om barnhörnan.

Torget (ett av dem) i centrala Norwich med sina stånd. Det var lite som en saluhall utomhus.Det var allt för den här gången. Tillgång på el för laddning av diverse apparater och internetuppkoppling avgör när nästa inlägg kommer.

 

Må så gott

England, here I am!

Det är med stor spänning jag cyklar av färjan i Harwich. Känner mig helt förvirrad i trafiken. Följer efter en cyklande engelsk familj jag träffat på båten och allt går bra. Snart skiljs våra vägar åt och jag befinner mig återigen i det förvirrade tillståndet. Strax intill ligger ett motell och jag förväntar mig att de har kartor där. Det har de inte.

I mitt lätt förlamade tillstånd frågar jag två manliga cyklister om jag får haka på dem. Två trevliga och charmiga gentlemen som strax blir tre när en till ansluter sig. De förbarmar sig över mig och det är ok för mig att haka på dem.

Det var en Höjdargrej!  Först får jag veta att jag inte behöver cykla långt in i landet för att komma runt de två breda flodmynningarna Stour och Orwell. Det går färjor. Hurra.  Där slapp jag många pedalkilometer. Sedan utför de mirakel!

Ända dit bort ska vi


i denna lilla båt. Inte för att jag förstår hur vi ska få plats med alla väskor, cyklarna och oss själva. Jag behöver bara ta det lugnt och lasta av väskorna från Fina så vips är allt ombord. Vilket team dessa män är!

Hamnen för färjan i Felixstowe ligger i ett naturreservat. Där finns ingen hamn med brygga utan båten kör bara rakt upp på stranden som består av små stenar. Där lastar mina gentlemän av all packning och alla cyklar. 

Vilka underbara människor dessa Män!

Vi cyklar vidare till för att leta upp nästa färja som går från andra sidan Felixstowe till Bawdsey. Vi är alla lika spända på hur det färjeläget ska se ut. Båten är ännu mindre än den förra. Allt går lika smidigt som föregående på- och avlastning. Skönt att det fanns något liknande en brygga att ta iland allt på. De fantastiska tre männen fixar allt i ett nafs Igen! 

Att säga tack känns inte nog för hur ni hjälpte mig men är det enda jag kan säga. Jag önskar er allt gott.

Jag hittar Cykelväg nr 1 och ger mig ut på engelska landsbygden.

Fina och min första lunchpub.

Ibland ser vägen ut såhär och 

ibland såhär. Det är lika mycket trafik på båda så jag tror inte någon är cykelbana.

Här går lite bacon och bökar. De ser ut att trivas.

Så här bor de. Stora fält är fyllda med deras hus. Det är väldigt varmt och jag undrar hur varmt det är under plåten?

Jag är på väg till vandrarhemmet i Blaxhall. Det ska vara ca 25 km att cykla dit. Jag lyckas köra vilse (passerade grisarna tre ggr) och det slutar med dagsrekord på 47 km.

Intar min säng på vandrarhemmet helt utmattad.

 

Må så gott