Hej då England vi ses igen.

Det har slutat regna, hurra! Jag cyklar de sista milen genom Norra Yorks Moors för att komma ut på slätten.

Jaha, var ska jag nu då? Skyltningen är obefintlig. Jag chansar på höger.

Solen kommer och går lite. Skönt att vägbanan är bra.

Oj! Där borta har jag varit.Ser väldigt högt ut så här på lite avstånd.

Konst längs cykelbanan utanför Guisborough. Cykelbanan skulle leda till Middlesborough. Det gjorde den inte. Efter ca 10 km slutade den helt plötsligt. Bara att se glad ut och cykla tillbaks och hitta en annan väg.

Jag tar färjan från Newcastle till Amsterdam och vinkar adjö till England på kvällen.

På morgonen säger jag hej till Nederländerna.

Withby – Staithes


Jag säger adjö till Robin Hood’s Bay och önskar att jag ska komma tillbaks någon gång. Då ska jag ha bokat boende långt i förväg och stanna mer än en natt.

Jag fortsätter cykla Cleveland Heritage leden som som jag gjort sedan Scarborough, utom när jag  missar skyltningen som vid Fylingdales. Leden följer kusten norrut till Withby.

 

Därefter måste jag ut ibland bilar igen och vägen har  nästan ingen vägren.  Allt går bra de första 4 kilometerna sedan blir det den vidrigaste, förfärligaste, hemskaste uppförsbacke jag varit med om. 3,5 km lång och bara uppåt, hisnande uppåt från ca 4 meter över havet till ca 191 m över havet! Det tog mig 1 timme och 15 minuter  att komma upp.

Väl uppe är utsikten över havet fantastisk men jag måste koncentrera mig på trafiken. Cyklister är inte populära här. Bilarna nästan nuddar mig när de kör förbi och jag blir utträngd i naturen flera gånger. Känns som om bilisterna tar ut sina aggressioner på mig.

Snart döljs utsikten av en otrevlig dimma och regn. Jag måste vara ännu mer på min vakt. Jag har min gula reflexväst över regnjacka och både fram- och bakljus tända. Håller tummarna att jag syns.

Så här ser det ut i närmare 10 km. Det enda positiva är att det är lite nerförslut. Fast det känns inte positivt i dimman när hastigheten ökar. Många bilister kör som om de hade vackert väder. Efteråt får jag reda på att detta är en av de mest olycksdrabbade vägarna i Yorkshire.

Jag är rädd, riktigt rädd.

Så klarnar det upp och jag har en härlig nerförsbacke till Runswick Bay där jag stormar in på en pub och frågar efter ett rum. De finns inget men den underbara personalen hittar ett rum i nästa by, Staithes, på puben Captain Cooks Inn och det är inte långt dit. När jag druckit en stor kopp kaffe och landat i att jag överlevt, cyklar jag vidare till mitt rum.

Nästa morgon berättar pubägaren att han kört om mig i vidriga backen. Han erbjuder skjuts upp för dagens vidriga backe och jag blir alldeles lycklig. Vilka människor det finns.

Må så gott

Cykeltanten

Robin Hood’s Bay 2

Hittade en förenklad karta över den gamla delen av Robin Hood’s Bay. Gatans alla krökar finns inte men den ger kanske en liten aning om hur det ser ut. Parkeringsplatsen ovanför uppe på klippan är utanför kartan.

Har jag fastnat för denna ort eller?

Må så gott

Cykeltanten

Robin Hood’s Bay

Robin Hood’s Bay visade sig vara en av de mest pittoreska orter jag någonsin besökt. Trots det eviga regnandet. Jag är full av beundran för hur ortsbefolkingen klarade av att köra i de trånga och snirklande kullerstensbelagda gatorna med tvära svängar.  Huvudgatan går i en ravin ner till hamnen och slutar i havet.De flesta husen ligger längs gränder där det är omöjligt för bilar att köra. Dessutom var det brant, mycket brant och det kändes som om husen trotsade gravitationen där de klängde sig fast vid klipporna. Det fanns en större parkering uppe på klippan som besökare bör använda främst för sin egen skull. En gång i tiden var det faktiskt förbjudet att köra ner i byn med vagn/släp. Det ansågs vara för farligt.

Var namnet Robin Hood’s Bay kommer ifrån är det ingen som vet. En sägen berättar om något väsen, liknande troll eller vättar, Robins, som satt uppe på klipporna och tittade ut över havet. Avtryck av deras rumpor skulle ha gett upphov till namnet.

En gammal engelsk visa handlar om hur Robin Hood jagade iväg franska pirater utanför kusten. Robin Hood gav allt han erövrade från piraterna till den fattiga befolkningen i byn som döpte orten efter honom. Det är inte ens säkert att Robin Hood någonsin var där.

Däremot är det bevisat att smuggling var något man sysslade med under 1800-talet. Enligt sägner och legender är det fullt med hemliga tunnlar i berget mellan husen och ner till havet. Vid ebb när havet drar sig tillbaks blir den annars helt obefintliga stranden 500 m.

Undrar vad de pysslar med här inne.

 

Må så gott, Cykeltanten

Scarborough fair

Jag cyklar mot nordöst, vill till kusten och Scarborough måste man ju kolla in. Vädret har blivit typiskt engelskt med regn. Jag hamnar i Bridlington för en natt och följer sedan kusten norrut.

Från Scarborough blir det en riktig cykelväg och jag slipper trafiken. Det går mest uppför, naturreservatet North York Moors börjar här. Regnet öser ner. Jag tror att nu kommer allt som skulle ha kommit under de senaste veckornas soliga väder. Regnet gör mig inget, jag cyklar på och njuter av att slippa trafiken och den fina naturen.

Någon har en skattgömma längs med stigen. 

Jag cyklar under ett antal sådana här gamla broar. Här finns historia i varje gathörn. Jag har precis läst Conn Igguldens romaner om Rosornas krig och ser framför mig riddare i full galopp i skogen.

Någonstans missar jag cykelbanans skyltning och kommer ut på en asfalterad väg. Jag vet inte riktigt var jag är. Den utmärkta laddningsgrejen till telefonen/kartan har slutat fungera i regnet och batteriet är på upphällningen. Plötsligt är det varning för en backe med 20% lutning. Uschiamej. Tur i alla fall att det är en kort nerförsbacke och skönt att det var en platå halvvägs ner. Vägbanan är blöt. Jag klarade det! Hurra!

Enligt lagen om alltings djävlighet så kommer en uppförsbacke därefter. En backe som är som en utmaningarna utmaning. Jag tar mig uppför endast på grund av att vända tillbaka inte är ett alternativ.

Den lilla upphöjda kroken som avslutar kurvan ser inte så svår ut på Google Maps. Det är en synvilla, jag lovar.

Området heter Fylingdales lärde jag mig efteråt. Det är bara elitcyklister som cyklar i området. Här cyklas ett engelskt Tour de Francelopp och så Fina och jag. Inte klokt. Fast jag gick mycket.

Helt utmattad kommer jag till mitt B&B i Robin Hood’s Bay.

Må så gott

 

 

 

Yorkshire

Jag läser om en camping som dessutom är en alpackafarm. Dit vill jag. Ser framför mig hur jag klappar djuren och hur mjuk pälsen är.  Tyvärr visar det sig att man inte kommer nära djuren men det går väldigt bra att köpa lite ull om man vill. Alpackorna ville inte vara med på bild.

 Campingen ligger lite avsides och jag måste ta mig till samhällets, New Holland enda matställe, en kinesisk take away. Jag går fort tillbaks så att maten inte blir kall. Vid järnvägsövergången börjar rött ljus att varna och de skraltiga grindarna ställer sig knakande tvärs över vägen.  Långt om länge kommer tåget som saktar ner, så gott som stannar.

En man lutar sig ut genom ett fönster i byggnaden till vänster och räcker ett papper till lokföraren som hänger ut ur i sitt fönster.  Lokföraren drar sig in igen, tåget ökar farten och är strax försvunnet. En mycket märklig upplevelse, smått orealistisk. Där står jag med min kallnande kinamat och grindarna öppnas igen. Vad hände? Har aldrig sett något liknande. Kanske ett nytt sätt för järnvägens internpost?

Humber Bridge är världens sjunde längsta hängbro, 2220 m.Jag knegade uppför till bron på höger sida som skyltningen visade. Väl uppe är den högra cykelbanan avstängd. Ner igen och uppför den vänstra slänten och där var cykelbanan öppen. Puh!

Högt var det.Solen och värmen har lugnat ner sig. Det blåser lite och molnen kommer och går. Jag har min vindjacka på för första gången i sommar.

Jag står lite fundersamt i Hessle på andra sidan bron. Försöker känna efter om det är dags för lunch eller inte.

En man kommer och börjar prata. Jag måste bara cykla till Beverly enligt honom. Jag får adressen till en cykelvänlig pub med rum. Beverly ska också vara väldigt fint.
Med sådana här bra skyltar och cykelbanor är det bara att trampa på. Trafiken är helt annorlunda norr om bron. Vad är det som händer? Bilisterna försöker inte köra på mig längre. Härligt. 

I Beverly finns inga rum. Jag hittar den cykelvänliga puben Dog and Duck men det är fullt. Man försöker hjälpa mig utan att lyckas. Jag går därifrån smått bävande inför min första camping i det vilda. Jag känner mig inte riktigt bekväm i den situationen. Jag passerar ett hotell där några personer sitter i restaurangen och, jodå, jovisst de har ett rum. Högt upp, smal trappa, delat badrum och fullt pris så det blev ingen vild camping för mig. Skönt.

Det pågår någon tävling, hästar, hundar eller bilar, i Beverly denna weekenden och allt verkar vara fullbokat sedan länge. Dog and Duck har ett rum ledigt nästa natt så jag hinner titta lite runt i staden.

Den lilla kyrkan i staden, St Marys Church. Den stora katedralen fick inte plats på bild. De äldsta delarna av katedralen är från 1220.

Ser du den röda fläcken uppe på tornet?

Jag fick ingen förklaring, ingen visste varför.

Det enda som finns kvar av den gamla muren runt staden. Byggt på 1400-talet.

 

Må så gott