Yorkshire

Jag läser om en camping som dessutom är en alpackafarm. Dit vill jag. Ser framför mig hur jag klappar djuren och hur mjuk pälsen är.  Tyvärr visar det sig att man inte kommer nära djuren men det går väldigt bra att köpa lite ull om man vill. Alpackorna ville inte vara med på bild.

 Campingen ligger lite avsides och jag måste ta mig till samhällets, New Holland enda matställe, en kinesisk take away. Jag går fort tillbaks så att maten inte blir kall. Vid järnvägsövergången börjar rött ljus att varna och de skraltiga grindarna ställer sig knakande tvärs över vägen.  Långt om länge kommer tåget som saktar ner, så gott som stannar.

En man lutar sig ut genom ett fönster i byggnaden till vänster och räcker ett papper till lokföraren som hänger ut ur i sitt fönster.  Lokföraren drar sig in igen, tåget ökar farten och är strax försvunnet. En mycket märklig upplevelse, smått orealistisk. Där står jag med min kallnande kinamat och grindarna öppnas igen. Vad hände? Har aldrig sett något liknande. Kanske ett nytt sätt för järnvägens internpost?

Humber Bridge är världens sjunde längsta hängbro, 2220 m.Jag knegade uppför till bron på höger sida som skyltningen visade. Väl uppe är den högra cykelbanan avstängd. Ner igen och uppför den vänstra slänten och där var cykelbanan öppen. Puh!

Högt var det.Solen och värmen har lugnat ner sig. Det blåser lite och molnen kommer och går. Jag har min vindjacka på för första gången i sommar.

Jag står lite fundersamt i Hessle på andra sidan bron. Försöker känna efter om det är dags för lunch eller inte.

En man kommer och börjar prata. Jag måste bara cykla till Beverly enligt honom. Jag får adressen till en cykelvänlig pub med rum. Beverly ska också vara väldigt fint.
Med sådana här bra skyltar och cykelbanor är det bara att trampa på. Trafiken är helt annorlunda norr om bron. Vad är det som händer? Bilisterna försöker inte köra på mig längre. Härligt. 

I Beverly finns inga rum. Jag hittar den cykelvänliga puben Dog and Duck men det är fullt. Man försöker hjälpa mig utan att lyckas. Jag går därifrån smått bävande inför min första camping i det vilda. Jag känner mig inte riktigt bekväm i den situationen. Jag passerar ett hotell där några personer sitter i restaurangen och, jodå, jovisst de har ett rum. Högt upp, smal trappa, delat badrum och fullt pris så det blev ingen vild camping för mig. Skönt.

Det pågår någon tävling, hästar, hundar eller bilar, i Beverly denna weekenden och allt verkar vara fullbokat sedan länge. Dog and Duck har ett rum ledigt nästa natt så jag hinner titta lite runt i staden.

Den lilla kyrkan i staden, St Marys Church. Den stora katedralen fick inte plats på bild. De äldsta delarna av katedralen är från 1220.

Ser du den röda fläcken uppe på tornet?

Jag fick ingen förklaring, ingen visste varför.

Det enda som finns kvar av den gamla muren runt staden. Byggt på 1400-talet.

 

Må så gott

Hettan fortsätter och så gör jag.

Jag ska följa cykelbanan längs en kanal från Woodhall Spa och sedan ge mig ut på småvägar. Jag har skrivit upp namnen på byarna jag ska passera. Hoppas bara att det fungerar så det inte blir alltför mycket irrande runt.

Vägen längs kanalen är härlig. Tyvärr är det för varmt för att fåglarna ska orka kvittra annars är detta precis min njutningscykling.

Cykelbanan går på ett gammalt järnvägsspår. Det märks att man lagt ner lite arbete på den. Konstverk dyker upp lite varstans.

Pumphuset påminner om att kanalsystemet måste skötas än idag. 

Hettan håller på att ta kål på mig. Efter att jag lämnat kanalen och cykelbanan är det platt, öde och ingenstans att komma undan solen. Ingen trafik och bara åkermark runt om.  Långt om länge, ca 10 km, en evighet känns det som kommer jag fram till Market Rasen som visar sig vara ännu en söt stad med äldre stadskärna och fina butiker.

Kissemissen ville inte bli klappad utan vände sig bara om efter att gett mig en överlägsen blick.

 

De röda telefonkioskerna finns kvar även ..om de har en annan funktion idag.

Mer eller mindre halvdöd hittar jag äntligen en pub, The Nags Head i Bardney. De har väldigt god cocacola. Passar på att äta lunch. Carol som sköter om puben och Glen, kund engagerar sig i att hjälpa mig hitta en sovplats. Närmaste verkar vara i grannbyn. Carol ringer och kollar och de har ett ledigt rum. Bara 10 km till att cykla. De ber mig att vänta lite medan John dricker upp så kör han mig! Han har redan lastat in Fina. John driver ett boende för personer med demens. Hans boende är ett av två i hela Lincolnshire som har guldutmärkelse.

Vilka underbara människor det finns. Tack Carol, Glen och John.

Nästa dag fortsätter hettan och jag.


Dags för lite eftermiddagskaffe. I Howsham har Clayton sitt café Clayton som heter något annat,  känner till ett B&B i närheten och jag sätter av dit i full fart i värmen.

The Old Barn ligger ungefär mitt emellan Howsham och Brigg är underbart. Härligt rum med egen ingång, fantastiskt badrum, wifi, tv alla faciliteter man väntar sig på ett bra B&B och det kanske viktigaste, jättetrevligt värdpar Ruth och Tom Fowler. De har renoverat och byggt upp resterna av en bondgård till något väldigt fint.

http://www.theoldbarn-bnb.co.uk/

Det är säsong för de roliga solbrännorna.

Fina måste få ett nytt däck. En punktering närmar sig. Tom, värden på The Old Barn, lastar in Fina i sin bil och kör oss till Brigg och Sherwoods cykelbutik. Jag promenerar i staden medan mr Sherwood mekar med Fina.

Det är marknadsdag i Brigg och mycket folk är ute.

Ruth kommer och hämtar mig när Fina är klar, nyservad och nytt däck. En bra butik, Sherwoods cyklar.

Det här är Seb den absolut lyckligaste hunden i hela världen och som älskar alla människor, helt omedveten om sin storlek. Seb och Ruth Tom och fullpackad Fina

Min uteplats. Tycker det är fint att Vallmon får växa hur den vill.

Må så gott

Countryside fortsättning

Värmeböljan håller i sig och jag fortsätter min cykelfärd. Jag har vilat två dagar och känner mig redo. Siktar mot Woodhall Spa, en liten stad som ska vara väldigt fin. Den har fått utmärkelsen ”bäst bevarade ort” två år i rad.

 

Det är hett, riktigt hett, så jag blir glad över sådana här partier eller när solen går i moln.

Kanalen ger också lite svalka.

Någonstans längs vägen. denna varma dag ser jag plötsligt fullt med bilar parkerade vid ett hus. En skylt säger : Jordgubbste idag. Jag har nästan slut på vatten och bromsar in. En dam bjuder in mig på en kopp te och jag kommer in i en sal full med äldre människor som spelar något med brickor, okänt för mig. Jag är så varm, svettig och trött att jag inte kan prata förrän efter två glas vatten. Alla är jätterara. Jag undrar bara, var kommer alla ifrån?  Det är ju en så öde trakt.

Woodhall Spa är inte alls vad jag föreställt mig.

fTyckte inte var så väldigt välbevarat. De flesta husen var i stort behov av renovering. I utkanten av staden däremot, där ligger Petwood Hotel som är helt magiskt. Byggt i början på 1900 och otroligt väl bevarat och underhållet. Under 2:a världskriget användes huset av militären, en flygbas låg i närheten. En skvadron från RAF, Dumbusters bodde här och rester av en av deras specialkonstruerade bomber finns i den otroliga parken. Jag drack te i det som var en mäss på den tiden. Huset var fantastiskt inomhus.  De fantastiska väggpanelerna skyddades under kriget av påspikade plywoodskivor. Tyvärr har jag inga foton från interiören, tror inte gästerna på hotellet ville vara med på bild. I den enormt välputsade trädgården fanns denna buske med tofs. Undrar vad det ska bli. I bakgrunden syns resterna av en av de studsande bomberna som Dumbusters använde.

Lite Ramlösa Brunn -aktigt.

Sagolikt.

Woodhall Spa heter så för att här låg ett spa som tyskarna bombade sönder totalt under 2:a världskriget. Man tror att de tog fel på Petwood och Woodhalls spa.

Må så gott

Countryside

Det är en värmebölja i östra England nu och jag måste vara envis för att trampa på. Tar det lugnt, tömmer/fyller vattenflaskorna och pausar många gånger. Solen gassar hela dagarna och svetten rinner. Det är no, no att vara utan solskyddskräm. Skönt att ha en specialare för utemänniskor som håller hela dagen oavsett svett eller bad.

Bilder från engelsk landsbygden,  mer eller mindre längs NCN 1 (National Cycleroute Nr 1).

Ibland ser vägen ut så här och ibland så här. Man vet aldrig, inte heller om det är en cykelbana eller en allmän väg. Det visar sig på eventuell trafik.

En modern pumpstation tror jag.

Lite som att cykla i Nederländerna.

Det gäller att inte missa ruttens skyltning. Nej här ska jag inte cykla, måste ha missat en skylt 😁

Den här skylten tycker jag är hysteriskt roligt. Utsikt från tältet på Lauren Park Campsite söder om Holbeach. Positivt och trevlig camping. Förutom duvorna som är mitt uppe i en häckningsperiod och håller förskräckligt väsen morgnar och kvällar. Urk,  flygande råttor kallar en del dem.

 

Må så gott

Blaxhall – Nowich

Dagen efter irrcykelfärden behöver jag ta det lugnt. Det blir en promenad för att få kroppen att inse att det inte är bara cykling som gäller. Det blir ”kyrkrundan” efter förslag från personalen på vandrarhemmet.

Det är fullt med knäkuddar broderade med korsstygn i kyrkbänkarna, inte två stycken med samma motiv.

Det finns en utställning om kyrkans renovering. Där hittar jag denna dikt:

Lite dåligt foto, förlåt, men jag tycker dikten är fin.

Som från en engelsk tv-serie men i verkligheten.

Klockan närmar sig 2 på eftermiddsgen och jag är hungrig. Dags att äta lunch på puben i Blaxhall, The Ship Inn.

Det är ganska mycket folk i det inre rummet på puben. Där vill jag också sitta.

Jag ser ett notställ och en banjo. En man grejar med sitt dragspel. Två damer drar fram vars en stol vid notstället och sätter sig.  Servitrisen kommer in med fat fulla med smörgåsar och tekannor till alla borden. Plötsligt börjar en man i andra änden av lokalen sjunga. En dam bredvid honom spelar munspel och folk sjunger med i refrängen. Nästa på tur är en man som spelar banjo och sjunger följd av de två damerna vid notstället. Alla applåderar, sjunger med, lyssnar,  bjuder runt smörgåsarna och dricker te. Jag blir tillfrågad om jag sjunger eller spelar något instrument. I så fall är det bara att börja sätta igång.

Jag sitter där mitt i denna gemenskap, i en liten by på den engelska landsbygden med 200-300 invånare och bara njuter. Det är ett äventyr jag upplever. Tänk så bra jag har det.

Senare lär jag mig att The Ship Inn har en tradition sedan länge inom engelsk folkmusik. Många har uppträtt, olika sång- och musikgruppen har funnits/finns i Blaxhall och både musik och film har spelats in här.  Idag gör man allt för att hålla sångartraditionen på pubar igång. Här finns lite mer information:

www.eatmt.org.uk/village_portraits.htm.

Vandrarhemmet är fullt av roliga och positiva skyltar, här är några exempel

Det är fullbokat nästa natt på vandrarhemmet så jag ger mig ut på vägarna igen, nu mot Norwich.Det kostar £1000 i böter att inte stiga av cykeln och gå över järnvägsspåren.  Jag tycker det är bäst att följa uppmaningen och har de £1000 till annat.

Ännu en lunchpub, denna gång The White Hart i Halesworth.  Renoverad med så mycket gammalt kvar som möjligt.


Betyder detta vad jag tror?

Sakta ner, barn och djur på väg



Norwich är en jobbig stad trafikmässigt. Verkar vara fri jakt på cyklister. Jag vågade inte cykla i stan (nästan inte alls) utan drog Fina med packning upp och ner för massor av backar. En gentleman sade att cyklister inte hade på gatorna att göra för de betalar ingen vägskatt! Att vi inte bidrar till miljöförstöringen tänkte han inte på.

Jag vilade mest men tog några bilder:

från den urgamla gallerian.

I Norwich måste man besöka katedralen. Jag tyckte mest om barnhörnan.

Torget (ett av dem) i centrala Norwich med sina stånd. Det var lite som en saluhall utomhus.Det var allt för den här gången. Tillgång på el för laddning av diverse apparater och internetuppkoppling avgör när nästa inlägg kommer.

 

Må så gott

England, here I am!

Det är med stor spänning jag cyklar av färjan i Harwich. Känner mig helt förvirrad i trafiken. Följer efter en cyklande engelsk familj jag träffat på båten och allt går bra. Snart skiljs våra vägar åt och jag befinner mig återigen i det förvirrade tillståndet. Strax intill ligger ett motell och jag förväntar mig att de har kartor där. Det har de inte.

I mitt lätt förlamade tillstånd frågar jag två manliga cyklister om jag får haka på dem. Två trevliga och charmiga gentlemen som strax blir tre när en till ansluter sig. De förbarmar sig över mig och det är ok för mig att haka på dem.

Det var en Höjdargrej!  Först får jag veta att jag inte behöver cykla långt in i landet för att komma runt de två breda flodmynningarna Stour och Orwell. Det går färjor. Hurra.  Där slapp jag många pedalkilometer. Sedan utför de mirakel!

Ända dit bort ska vi


i denna lilla båt. Inte för att jag förstår hur vi ska få plats med alla väskor, cyklarna och oss själva. Jag behöver bara ta det lugnt och lasta av väskorna från Fina så vips är allt ombord. Vilket team dessa män är!

Hamnen för färjan i Felixstowe ligger i ett naturreservat. Där finns ingen hamn med brygga utan båten kör bara rakt upp på stranden som består av små stenar. Där lastar mina gentlemän av all packning och alla cyklar. 

Vilka underbara människor dessa Män!

Vi cyklar vidare till för att leta upp nästa färja som går från andra sidan Felixstowe till Bawdsey. Vi är alla lika spända på hur det färjeläget ska se ut. Båten är ännu mindre än den förra. Allt går lika smidigt som föregående på- och avlastning. Skönt att det fanns något liknande en brygga att ta iland allt på. De fantastiska tre männen fixar allt i ett nafs Igen! 

Att säga tack känns inte nog för hur ni hjälpte mig men är det enda jag kan säga. Jag önskar er allt gott.

Jag hittar Cykelväg nr 1 och ger mig ut på engelska landsbygden.

Fina och min första lunchpub.

Ibland ser vägen ut såhär och 

ibland såhär. Det är lika mycket trafik på båda så jag tror inte någon är cykelbana.

Här går lite bacon och bökar. De ser ut att trivas.

Så här bor de. Stora fält är fyllda med deras hus. Det är väldigt varmt och jag undrar hur varmt det är under plåten?

Jag är på väg till vandrarhemmet i Blaxhall. Det ska vara ca 25 km att cykla dit. Jag lyckas köra vilse (passerade grisarna tre ggr) och det slutar med dagsrekord på 47 km.

Intar min säng på vandrarhemmet helt utmattad.

 

Må så gott