Kragerø here I come! Denna sagoplats som jag hört så mycket om. Här ska jag stanna några dagar och vila mina cykelmuskler. Hela jag behöver en paus inför nya duster med naturen.
Jag upptäcker att Edvard Munch även bott och verkat i Kragerø. Här finns Munchpromenaden med platser där han sått och målat. Den måste jag gå. Han har tydligen gjort mycket mer än Skriet.
Fina fick följa med. Det var min första dag i staden och jag hade inte insett att cykel inte var ett lämpligt färdmedel. Här står hon parkerad utanför Isaks bu.
Här står han och målar på Skrubben omgiven av barnen i området.
Här i backen har Munch målat Den galopperande hästen med ett berömt öga. Skylten med information syns till höger.
Ovanför på en helt annan nivå ligger ett bostadshus.
Det fanns mycket mer på promenaden. Jag tycker det är fint. På härligt rätt upp och ner och stolt sätt visar norrmännen upp sin kulturhistoria. Man måste inte åka till Oslo och gå på museum för att ta del av kulturen. Tycker Edvard Munch blev lite levande för mig dels efter att ha sett huset i Åsgårdstrand och dels efter denna promenaden.
Till sist, min favorit Solen
Mitt alldeles eget foto av Edvard Munchs tavla Solen.
Tänk, jag har stått på platsen där han målade och tittat ut över havet.
Jag lämnar Langesund för Brevikstrand. Lätt som en plätt. Bara lite vanliga backar trodde jag.
Den turen tog mig 3,5 tim och 15,5 km lång. Kan bara skaka på huvudet åt Google men kartan visar vilken väg jag cyklade.
Lustiga fenomen i naturen. Hur växer denna tallen?
Jag vill egentligen cykla till Kragerø idag men inser min begränsning.
Så cyklar jag in i Gea Norwegica UNESCO Global Geopark ett “friluftsmuseum” med en permanent utställning – Naturen. Ja,den heter så. Varnar för många foton på stenar.
Men först kom denna skylten.
Urspännande tycker jag. Snart blir vägen nylagd och lättrullad men inte en centimeters vägren. Jag kan bara stanna där vägen är utvidgad för möte. Skönt att det inte är så mycket trafik.
Här känns det som om bergväggen hänger ut över vägen.
Bergssidorna blir högre och högre. Jag kan knappt skymta himlen bland trädkronorna där uppe. Det är så vackert och mäktigt, en naturen katedral. Vägen sluttar brant neråt och jag måste koncentrera mig på att köra Fina. Hade jag kunnat sjunga hade jag gjort det för full hals av lycka. Jag flyger fram och allt är möjligt. Efteråt ser jag på loggen att jag varit uppe i 36,6 km/tim. Det är inte lämpligt för Fina med alla väskorna..
Vägen gör plötsligt en snäv hårnålskurva och jag kommer snabbt ner på jorden. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun och inte börja vobbla eller köra utför vägkanten.
Jag känner mig tacksam för att ha fått se och uppleva detta naturfenomen. Senare blir jag översköljd av informationsbroschyrer på turistkontor men kan inte hitta min upplevelse bland all fakta.
Cykelleden fortsätter upp på ett skogsklätt berg.
Ovanligt med grusväg och jag känner punkteringsvibrationer. Dåligt.
Jag ska väl inte upp där borta?
Jodå, det fortsätter bara uppåt och uppåt.
Smultronen var jättegoda men jag är hungrig och vill ha lite mer att bita i. Längesedan jag ätit så mycket smultron. Jag hade glömt bort hur goda de är. Här växer jättemycket.
Denna skogscykelbana är lite lustig. Varje större backe är asfalterad.
Är denna skylt aktuell eller en kvarglömd? Jag tycker den ser lite dassig ut.
Den var högst aktuell! Efter krönet stupade det ner. Vända tillbaka – aldrig. Jag biter ihop tänderna, andas djupt och rullar nerför stupet och med skrikande bromsar. Ibland känns det som om bakhjulet ska komma ner före framhjulet. I slutet av stupet svänger vägen tvärt och jag kan inte se vad som finns runt hörnet. Sköter jag inte bromsande far jag rakt in i bergväggen. Dåligt odds på överlevnad. Jag kommer runt klippan och där står en traktor tvärs över vägen. Föraren får lite bråttom att köra undan.
Filmen visar nedersta delen av backen strax före där traktorn stod.
Efteråt kännde jag mig väldigt modig och stolt. Kanske känslan i Geoparken hjälpte till. Senare tänkte jag bara på så skönt det var att jag åkte mitt håll och inte skulle upp. Nästa tanke var vilken tur att Finas bromsar höll.
Skulle jag göra det igen – nej! Läste att backen lutade 23%.
Nästa skylt ser lite fräschare ut
men jag kunde se vitsen med den varningen. Backen var inte alls brant men lång.
Här hittar du Hervikbacken om du fått lust att cykla den vägen.
ca 50 m ner på kort tid. Urk.
Inte konstigt jag kände mig utmattad både fysiskt och psykiskt efter en sådan dag.
Äntligen känns det som. Solen lyser från en underbart blå himmel. Inte ett moln inom synhåll. Jag kommer iväg och siktar på en camping i närheten av Sandefjord.
Goggles har fel igen. Jag åkte inte bil utan jag gick. En superjobbig dag med alltför många km och uppförsbackar. Jag hade planerat dåligt. Det fanns ingen som helst camping före Sandefjord och det slutade med att jag föll i säng på ett hotell centralt i staden.
Munch hus var öppet denna dagen så jag stannade till där.
Detta är hans sovrum med hörnskåp fullt av grejs för att blanda till färg med.
I Tønsberg är det dags för lunch och jag parkerar Fina på torget.
Än en gång en skylt jag blir glad av. Dessutom lär jag mig att nu är jag i Vestfold fylke, Norges minsta fylke och har varit där sedan jag steg av färjan I Horten.
Äntligen kommer jag till Larvik. Där ska finnas en bemannad turistbyrå. Skogen, uppförsbackarna och trafiken sugen musten ur mig. Den här dagen har cykelleden gått utmed bilvägen mesta delen.
På jakt efter turistbyrå hittar jag lite annat. Detta finns utanför Larvik kulturs Böljan.
Larvik är en stad med branta backar så jag parkerar Fina nere vid stationen och går uppför till torget där turistbyrå ska finnas.
Från Larvik går också färja till Hirtshals. Ska jag ta den? Efter en kopp kaffe på turistbyrå och massor av information av den supertrevliga damen där, har jag återfått min reslust. Hon tipsar om buss till Helgeroa och sedan färja till Langesund. En lagom liten genväg. Det blir ett äventyr i sig att åka buss med Fina.
Finna ut vliken busshållplats jag ska stå vid.
. Komma med bussen . Det är ok för cyklar om inga barnvagnar eller rullatorer åker med.
Komma på bussen. Efter ok från chauffören ska jag själv lyfta in Fina i bussen.
4. Jag klarade det! Biljetten kostade 21 nkr för mig och inget för Fina. Efter lite krångel har jag lyckats spänna fast Fina någorlunda. Det går undan och det är inte lämpligt stå upp i bussen.
5. Komma av bussen. Värre än att gå på. Tappar Fina med packning ner på marken. Ingen allvarligare skada sker men det är tungt den fullpackade Fina på rätt köl och jag skriker något fult till chauffören förskräckelse.
Natten och morgonen på Helgeroa camping är regnig. Ösregn. Första gången jag klarat av att packa ihop utan att allt blir blött. Jag är riktigt stolt. Tyvärr blir det ingen frukost. Det får jag fixa på färjan.
Här går färjan genom Bukkesprånget som var så trångt att jag hade kunnat ta på bergväggen. Var kanske bra med rusket för det lär vara otäckt att se hur trångt det är. Skönt sitta inne i regnet och titta ut. Sitter insvept i en filt på färjan och tittar ut. Turen till Langesund tar en timme och lägger till på flera öar. 100 nkr för mig och 30 för Fina. På östoppen lämnas dagstidningarna och folk går på för att åka till Langesund för att veckohandla.
Den beresta cykeln Fina på färjan. Snart är det bara flyg kvar somde na cykel inte färdats med.
salongen där jag sitter under filten.
Norsk akutfrukost: jordnötssmör och vatten. Jag blev mätt
I Langesund hittar jag ett gästgiveri, Victoriagården efter tips från lokalbefolkningen. Huset är från 1600-talet ursprungligen och har bevarats så gott det gått genom århundrade. I restaurangen träffar jag en feriejobbande svensk servitrisen och den svenske kocken kommer ut för en pratstund
Här är jag. Borre heter orten. Kartan som visar från Sarpsborg, skulle varit med sist i förra inlägget hade jag tänkt mig. Nu blev det först i detta i stället.
Jag promenerar till Åsgårdstrand där Edvard Munch bodde en period. På vägen dit ser jag många hus med snickarglädje.
Detta heter Tornhuset.
Väl framme vid Munch hus ….
ska det bli gott med en fika. Visar sig att det är stängt men jag kikar runt lite i trädgården.
Utsikten från farstutrappan.
Undrar hur många gånger han suttit på bryggan?
Kaffetarmen gör sig påmind och jag hittar ett kafé/garnaffär. Spännande kombination som får mig att tänka på min väninna Margareta som är stickfrälst
Vägen tillbaka går genom Skandinaviens troligen största sammanhängande askskog enligt informationskylt. Vackert är det.
Jag håller tummarna för att jag cyklar här imorgon. Hoppas det inte regnar mer. Då blir det tungt att cykla.
Cykelleden går lite snirkligt genom “förorten” till Moss. Längst ner efter en bromsabacke upptäcker jag att jag har missat cykelskyltningen. Grr morr.
Det var bara att se glad ut och slita upp Fina. Trodde ett tag att jag skulle vara tvungen att lasta av väskorna och bära upp dem för sig.
Lätt att missa den skylten. Grannarna i tältet bredvid hade gjort detsamma.
Siktet är inställt på färjan Moss – Horten över Oslofjorden. Det tar 30 minuter så är jag i Vestfold fylke, Horten kommun.
Ingen risk man missar någon sevärdhet här inte.
Jag stannar i Borre. Vägen ner till campingen och hamnen ger en fin utsikt.
Det ser nästan lite skånskt ut.
I Borre ligger Midgård historiskt center som jag besöker. Vägen dit går genom Borreparken med många vikingagravar, ett 40-tal i ett jättestort fornminnesområde.
På Midgård pågår en utställning om några speciella vikingar som bodde i Polen ungefär i ett träskland och vars kultur fanns kvar länge.
Det finns så mycket att lära sig. Denna cykelresa ger mig så mycket olika saker. Nu börjar jag upptäcka ett land som jag vet alldeles för lite om.
Äntligen. Så jag har väntat och bävat för turen till Svinesund och så var det inget särskilt. Några backar som vanligt men ingen svår. Värre var det att hitta men det gick bra.
Jag blev avvinkad av ett glatt städgäng på hotellet. De gjorde en full fotostudie av en cykeltant som cyklar men jag besparar er från de flesta korten.
Det är svårt att cykla långsamt, hålla balansen och se glad ut samtidigt.
Känns lite som riktig vildmark strax innan Svinesunds köpcentrum som verkade ganska öde och utanför nu när E6 inte passerar längre.
Hurra, jag valde rätt väg.
Den gamla Svinesundbron.
och den nya.
När jag står här och känner mig nöjd med att ha klarat detta delmål kommer en äldre man (runt 85 kanske) cyklande och frågar om jag kan tyska. Ein bischen (?) säger jag. Han frågar om detta är vägen till Göteborg och pekar mot Norge. Han hade cyklat från Strömstad samma morgon. Jag försökte visa min medkänsla när jag talade om att han cyklat norrut i stället för söderut. Det var inget kul besked att lämna. I så många timmar och i så många uppförsbackar! 25 km enkel resa! Han hade kommit från Norge med färjan från Sandefjord till Strömstad dagen innan. Oj oj oj stackars man.
Fina med ett hjul i Norge och ett i Sverige.
Här under bron kan man också bo.
Sundet norrut.
Hoppsan, det var inte gränsen tidigare. Det var en utsiktsplats.
Nu är det på riktigt. Ett hjul i Norge och ett i Sverige.
Aha så här ser skyltarna ut i Norge.
eller så här. En imponerande början som inte höll i längden visade det sig.
Det har känts fel en stund när jag växlat och det gör jag mycket numera. Tjoff så är det stopp. Tramporna går bara runt och växlarna funkar inte alls. Fullt ös i hjärnan, var är jag, här kommer inga änglar, hur ska jag klara detta osv. Katastrof. Nu gäller det att få stopp på hjärncentrifugen och fixa detta, cykeltanten.
Jag lastar av och vänder upp och ner på Fina.
Det är inte lämpligt att skriva mina målande uttryck som jag säger vid detta tillfälle.
Kedjan har hoppat av.
Se pilen där kedjan skulle ha legat.
Patrik, min cykelguru och supporter http://www.bikestorenordic.se i Helsingborg, har lärt mig att cyklar är logiskt byggda så nu är det bara att ta sig an uppgiften med de medel jag har.
Kolla, jag kunde.
Bara att vända på Fina igen och cykla vidare. Nu kommer en ängel, lite försenad bara. Än en gång hade jag fått hjälp precis som förra sommaren, när det var illa. Världen är fantastisk. Lite stolthet hörs nog i min röst när jag tackar, men jag har fixat problemet redan.
Bristen på karta gör det besvärligt. Jag trampar flera km fel på väg till vandrarhemmet i Sarpsborg.
Sällan har en välkommenhälsning varit mera Välkommen än denna. Jag är trött och hungrig. Trott att jag var i Sarpsborg länge.
Vad gör en rosa cykel i häcken?
Myrstig tvärs över cykelbanan.
Blå cykel monterad på stolpe? Börjar misstänka man har humor i Sarpsborgs kommun. Ovanligt sätt skylta för cykelbanan.
Information inne i centrum. Glöm inte sopsortera.
Jag dammsuger centrums affärer på en karta men det finns inte någonstans. Turistbyrå har en gratis bilkarta över hela Norge. Jag tar den med tanken att den är bättre än ingen alls. Nu får jag användning för mitt reseförstoringsglas.
Med friska utvilade trampningar ger vi oss iväg, äntligen. Vägen till Strömstad ska vara lätt som en plätt, bara rakt fram hela tiden. Plötsligt befinner jag mig i Tanumshede som jag planerat undvika. Svårt att hitta rätt utan karta så jag har missat avtagsvägen som skyltar mot vadvetjag. Det blir en extrarunda runt om Tanumshede för att komma på rätt spår igen.
Det röda spåret längst till vänster är jag. Lilla extra rundan syns bra, säkert en mil eller två kändes den som.
Vägen är härlig och vädret fint.
Det både hörs och märks att jag närmar mig Norge
Skylt strax innan Tanumshede.
Där träffar jag på en trevlig kvinna som reder ut väderstrecken i allmännhet för mig och i synnerhet tillståndet i världen . Ett av dessa underbara möte med fantastiska människor jag gör på mina cykel resor. Hej Monika, var rädd om dig och tack för hjälpen.
Hyr en campingstuga för natten på Strömstad camping.
Stackars Fina får stå ute. Molnen tornar upp sig i bakgrunden och det regnade på natten. Kändes skönt att vara inomhus.
Nästa dag, fredag skiner solen igen och jag sätter upp tältet.
Campingen är full av norska jättehusbilar som tittar ner på mig från sina hyllor.
På kvällen är det fest. Man måste ju äta räkor när man är i Strömstad.
Vinet smakar inte lika gott som vanligt ur min kåsa. Jag kanske ska utöka packningen med ett vinglas?
Strömstadsidyll.
Sista sträckan till Norge ser svår ut på kartan med höga backar att ta sig upp för. Jag vill dessutom cykla närmaste vägen och inte följa cykelleden. Då blir det till att återigen följa gamla E6, där man delar utrymme på den smala vägen med bilarna. Det är tungt att hålla Fina stadig i den kampen. Ibland känner jag suset av bilens backspegel på armen. Det blir en natt på motell vid värsta köpcentret en bit från Svinesund.
Hurra, hurra. Kom loss och cyklade till nytt place och nytt wifi. Allting funkar! Jag behöver inte köpa ny platta, puh. Hoppas jag.
Nu fortsätter vi från Fjällbacka till Grebbestad.
Jag förstår inte vad det är med mig men den lilla turen tog musten ur mig och jag bodde på vandrarhemmet i fyra nätter. Sov som en liten gris alla nätterna.
En dag cyklade jag till Vitlycke utanför Tanumshede för att titta på hällristningarna. Hela området har kommit med på Unesco lista på världsarv sedan jag var där i mitten på 80-talet.
Skogen ser lite vild och orörd ut vid sidan om stigen.
En bit av den stora Vitlyckeristningen. Längst upp till vänster syns det berömda bröllopsparet.
Några hällristningar håller på att förstöras av dagens luftföroreningar. Berghällen vittrar sönder. Detta är ett sätt att skydda och bevara dem. Är detta vad kommande generationer kommer att få se?
(
Uppe på en kulle ser jag två av Tanum Teleports parabolerantenner, de största som är 30 och 32 m i diameter. Den moderna tidens hällristningar, som användes för all tele-, tv- och datatrafik till andra kontinenter, kan man ju se dem som. Kommunikationen gick via satellit och det var jättehäftigt tyckte vi då. Det blev så enkelt att ringa till en annan kontinent, en teknikrevolution. Så drogs fiberkablar över världshaven och satellittrafiken bara dog. Nu står de bara där tyst och stilla som monument över teknikens kortvariga under.
Skogen och stigarna i området är underbar natur.
Jag cyklar tillbaks till Grebbestad. En riktig njutcykeltur och så enkelt att cykla utan packning. Jag måste minska den men vad ska bort? Tror att packningen förökar sig på något sätt, kanske genom delning? Den har i alla fall en benägenhet att svälla.
Stopp, stopp den här platsen känner jag igen! Var det inte här som …..
Jodå. Här tog jag en paus och försökte ta en selfie där jag ligger lite avslappnat i det gröna. Skulle bli fint här på bloggen. Blev inte så särskilt avslappnat när jag upptäckte alltför många kissmyror på min liggplats. Snabbt plockade jag ihop och ner till Fina. Då, som tur var, upptäckte jag att jag tappat kameran. Denna lilla plats är väl undersökt av mig. Tog ett tag men jag hittade kameran.
Googles uträkningar är dagens skämt men färdvägen stämmer.
Vyer från cykelbanan in till Grebbestad
Det var meningen att visa att det finns lite småruffigt som används fortfarande. Snart är detta rivet och fina nya bostadsrätter med havsutsikt byggda.
Varningar igen för oväder med åska så jag packar ner tältet och hyr en campingstuga (igen), istället för att bege mig norrut mot Norge. Denna krävande sträcka som jag laddat för i flera dagar.
Solen visar sig när allt är inflyttad. Typiskt. Hungern driver iväg mig på en cykeltur in till Strömstad. En stad som verkar ligga i Norge, så mycket norrmän är här. Det blir fisk idag igen till lunch. Ett måste när man är på Västkusten. En snabb tur in på Ica och sedan tillbaks till campingen. Strömstad camping är ett bra ställe men dyrt som allt annat här. Rent och snyggt. Nybyggt services med toppenduschar och toppenskök.
Här finns pappershanddukshållare med en liten ruta på som reagerar på rörelse och matar ut ett pappersark. Jag har sett sådana många gånger. Man brukar få dra och slita och lirka och banka lite för att i bästa fall få en pappersbit som räcker till att torka lillfingret på. Det stora med dessa här, är att de fungerar! Varje gång! Fantastiskt!
När jag kommer ut från Ica har det börjat regna och kallt är det också. Jag blir blöt och isig i kroppen på den lilla kilometern ut till campingen.
Försätts tillbaka ett år i tiden. Såhär var det i Danmark och Tyskland många dagar. Fy så hemskt det var. Jag är glad att kunna krypa in i stugan och sätter på värmen.
Jag vill använda eftermiddagen till att blogga. Internet har tramsa sig i helgen men nu är det ganska tom på campingen så det bör vara ok igen tycker jag.
NEJ, SKRIK, FULA ORD, och mera av den sorten.
Jag sliter mitt hår. Wifi strular och WordPress vill inte ladda upp bilder.
Cykelbanan följer stora trafikstråket ut till Uddevallas köpcenter men böjer av norrut efter ca 5 km. Vi slipper dånet från bilarna och naturens ljud är vad som gäller. Nu är det njutning på g bland fågelsången i solskenet.
I en uppförsbacke möter jag en kvinna och vi börjar prata. Hon bjuder hem mig på en kopp kaffe och det gillar en cykeltant. Hon bjuder på lite lunchfika och jag hade kunnat sitta i Lisbeth härliga hörna länge.
Tack Lisbeth för en härlig paus i trampandet.
Vägen är lättrullad.
och jag tycker det är härligt i slättlandet mellan bergen. Tänk här var det havsbotten en gång när havsnivån var 15 m högre än idag.
Plötsligt känner jag mig innestängd och luften verkar stå stilla. Jag tittar mig runt åt alla håll och
ser hur bergen sticker upp runt om. Inte konstigt det är varmt.
Jag hittar till vandrarhemmet där jag bokat. Ser framemot den utlovade frukosten. Ska bli gott med serverad frukost och slippa göra själv. Min besvikelse blir stor när det visar sig att just nu, för tillfället, ingår inte frukost. Jag tänker inga glada tankar men orkar bara inte till någon annan övernattning så det är bara att acceptera.
Sticker iväg nästa morgon mot Fjällbacka camping där jag ska sova i en enkel campingstuga.
Den längst till höger är min.
Utsikten från matbordet uppe på bergknallar utanför stugan.
Jag tar en liten tur längs havet in till Fjällbacka och turistar lite.
Ingrid Bergman torg. I bakgrunden ses ingången till Kungsklyftan.
Uppgången rättare sagt. Jag tror Ronja Rövardotter spelades in där. Man går på egen risk och det ska vara besvärligt.
Jag börjar gå uppför trapporna men mina knä vill inte vara med så jag går snällt ner igen.
Ingrid Bergman staty. Hon tittar ut mot Danholmen där hon bodde många år.
Utsikt över takåsarna
Jag var i Fjällbacka för många år sedan och minns det som en vacker och speciell plats. Nu hade det förvandlats till en hamn med serveringar på bryggan som vilket kustsamhälle som helst.
Här står han och målar på Skrubben omgiven av barnen i området.
