Haag får en andra chans.

Jag kommer till Nederländerna fredag morgon. Det är omöjligt att få tågbiljetter till Fina och mig för vår hemfärd till Sverige. Allt är fullbokat över helgen.

Den fina vaxduken på det kombinerade ostbutiken och kafeet där jag dricker kaffe och gör upp en plan för helgen.

Vermeers tavla Flickan med pärlörhänge finns i Haag har jag kommit underfund med och den tavlan vill jag se. Vandrarhemmet i Haag har en ledig säng till måndag morgon så jag trampar iväg.

Jag fick ett lite tråkigt intryck av Haag förra gången, mest stress och shopping. Tur jag cyklade hit igen för nu hittar jag ett annat Haag. Här finns också de typiska kanalerna och lugna gator.

Flickan med pärlörhänge finns i Mauritshuis, en byggnad från 1640-talet. Det var från början bostad till guvernören och högsta militären i Brasilien, som var en av Nederländernas kolonier. Mauritshuis har varit konstmuseum sedan 1822.

Huset är helt fantastiskt. Jag går omkring alldeles förundrad över arkitekturen och väggmålningarna. Man har faktiskt bott här i denna miljö.

Tittar man ut genom fönstret ser man lite modern konst flytande i kanalen.

Slutligen hittar jag henne, Flickan med pärlörhänge. Underbar. Otrolig. Jag förstår varför Vermeer kallas för ljusets mästare. Det framgår tydligt när man ser henne i verkligheten.

Jag bara sitter där och njuter. Till slut börjar vakten harklar och hma och det börjar bli lite mer människor i rummet. Det är nog lämpligt att jag lämnar min plats.

Mitt egna foto av Flickan med pärlörhänge. Det gör henne inte rättvisa på något sätt men det är mitt foto som jag tagit alldeles själv.

På väg från Mauritshuis passerar jag äldre kvarter.

 Bara tvärs över korsningen finns lite modernare byggnader.

Där tar 2017 års långa cykelrunda slut. Jag har cyklat i 8 veckor och tar tåget hem.

Sommaren är inte slut än. Vem vet, jag tar kanske en liten tur i Danmark. Kanske det blir ett vandringsäventyr eller två någonstans. Dessutom har jag hittat några utkast till gamla inlägg. De är ju inte tidsmässigt aktuella men det är alltid kul med foton tycker jag.  En sak är säker, jag kommer att skriva och berätta här på bloggen.

Må så gott

Cykeltanten

Hej då England vi ses igen.

Det har slutat regna, hurra! Jag cyklar de sista milen genom Norra Yorks Moors för att komma ut på slätten.

Jaha, var ska jag nu då? Skyltningen är obefintlig. Jag chansar på höger.

Solen kommer och går lite. Skönt att vägbanan är bra.

Oj! Där borta har jag varit.Ser väldigt högt ut så här på lite avstånd.

Konst längs cykelbanan utanför Guisborough. Cykelbanan skulle leda till Middlesborough. Det gjorde den inte. Efter ca 10 km slutade den helt plötsligt. Bara att se glad ut och cykla tillbaks och hitta en annan väg.

Jag tar färjan från Newcastle till Amsterdam och vinkar adjö till England på kvällen.

På morgonen säger jag hej till Nederländerna.

Withby – Staithes


Jag säger adjö till Robin Hood’s Bay och önskar att jag ska komma tillbaks någon gång. Då ska jag ha bokat boende långt i förväg och stanna mer än en natt.

Jag fortsätter cykla Cleveland Heritage leden som som jag gjort sedan Scarborough, utom när jag  missar skyltningen som vid Fylingdales. Leden följer kusten norrut till Withby.

 

Därefter måste jag ut ibland bilar igen och vägen har  nästan ingen vägren.  Allt går bra de första 4 kilometerna sedan blir det den vidrigaste, förfärligaste, hemskaste uppförsbacke jag varit med om. 3,5 km lång och bara uppåt, hisnande uppåt från ca 4 meter över havet till ca 191 m över havet! Det tog mig 1 timme och 15 minuter  att komma upp.

Väl uppe är utsikten över havet fantastisk men jag måste koncentrera mig på trafiken. Cyklister är inte populära här. Bilarna nästan nuddar mig när de kör förbi och jag blir utträngd i naturen flera gånger. Känns som om bilisterna tar ut sina aggressioner på mig.

Snart döljs utsikten av en otrevlig dimma och regn. Jag måste vara ännu mer på min vakt. Jag har min gula reflexväst över regnjacka och både fram- och bakljus tända. Håller tummarna att jag syns.

Så här ser det ut i närmare 10 km. Det enda positiva är att det är lite nerförslut. Fast det känns inte positivt i dimman när hastigheten ökar. Många bilister kör som om de hade vackert väder. Efteråt får jag reda på att detta är en av de mest olycksdrabbade vägarna i Yorkshire.

Jag är rädd, riktigt rädd.

Så klarnar det upp och jag har en härlig nerförsbacke till Runswick Bay där jag stormar in på en pub och frågar efter ett rum. De finns inget men den underbara personalen hittar ett rum i nästa by, Staithes, på puben Captain Cooks Inn och det är inte långt dit. När jag druckit en stor kopp kaffe och landat i att jag överlevt, cyklar jag vidare till mitt rum.

Nästa morgon berättar pubägaren att han kört om mig i vidriga backen. Han erbjuder skjuts upp för dagens vidriga backe och jag blir alldeles lycklig. Vilka människor det finns.

Må så gott

Cykeltanten

Robin Hood’s Bay

Robin Hood’s Bay visade sig vara en av de mest pittoreska orter jag någonsin besökt. Trots det eviga regnandet. Jag är full av beundran för hur ortsbefolkingen klarade av att köra i de trånga och snirklande kullerstensbelagda gatorna med tvära svängar.  Huvudgatan går i en ravin ner till hamnen och slutar i havet.De flesta husen ligger längs gränder där det är omöjligt för bilar att köra. Dessutom var det brant, mycket brant och det kändes som om husen trotsade gravitationen där de klängde sig fast vid klipporna. Det fanns en större parkering uppe på klippan som besökare bör använda främst för sin egen skull. En gång i tiden var det faktiskt förbjudet att köra ner i byn med vagn/släp. Det ansågs vara för farligt.

Var namnet Robin Hood’s Bay kommer ifrån är det ingen som vet. En sägen berättar om något väsen, liknande troll eller vättar, Robins, som satt uppe på klipporna och tittade ut över havet. Avtryck av deras rumpor skulle ha gett upphov till namnet.

En gammal engelsk visa handlar om hur Robin Hood jagade iväg franska pirater utanför kusten. Robin Hood gav allt han erövrade från piraterna till den fattiga befolkningen i byn som döpte orten efter honom. Det är inte ens säkert att Robin Hood någonsin var där.

Däremot är det bevisat att smuggling var något man sysslade med under 1800-talet. Enligt sägner och legender är det fullt med hemliga tunnlar i berget mellan husen och ner till havet. Vid ebb när havet drar sig tillbaks blir den annars helt obefintliga stranden 500 m.

Undrar vad de pysslar med här inne.

 

Må så gott, Cykeltanten

Scarborough fair

Jag cyklar mot nordöst, vill till kusten och Scarborough måste man ju kolla in. Vädret har blivit typiskt engelskt med regn. Jag hamnar i Bridlington för en natt och följer sedan kusten norrut.

Från Scarborough blir det en riktig cykelväg och jag slipper trafiken. Det går mest uppför, naturreservatet North York Moors börjar här. Regnet öser ner. Jag tror att nu kommer allt som skulle ha kommit under de senaste veckornas soliga väder. Regnet gör mig inget, jag cyklar på och njuter av att slippa trafiken och den fina naturen.

Någon har en skattgömma längs med stigen. 

Jag cyklar under ett antal sådana här gamla broar. Här finns historia i varje gathörn. Jag har precis läst Conn Igguldens romaner om Rosornas krig och ser framför mig riddare i full galopp i skogen.

Någonstans missar jag cykelbanans skyltning och kommer ut på en asfalterad väg. Jag vet inte riktigt var jag är. Den utmärkta laddningsgrejen till telefonen/kartan har slutat fungera i regnet och batteriet är på upphällningen. Plötsligt är det varning för en backe med 20% lutning. Uschiamej. Tur i alla fall att det är en kort nerförsbacke och skönt att det var en platå halvvägs ner. Vägbanan är blöt. Jag klarade det! Hurra!

Enligt lagen om alltings djävlighet så kommer en uppförsbacke därefter. En backe som är som en utmaningarna utmaning. Jag tar mig uppför endast på grund av att vända tillbaka inte är ett alternativ.

Den lilla upphöjda kroken som avslutar kurvan ser inte så svår ut på Google Maps. Det är en synvilla, jag lovar.

Området heter Fylingdales lärde jag mig efteråt. Det är bara elitcyklister som cyklar i området. Här cyklas ett engelskt Tour de Francelopp och så Fina och jag. Inte klokt. Fast jag gick mycket.

Helt utmattad kommer jag till mitt B&B i Robin Hood’s Bay.

Må så gott

 

 

 

Yorkshire

Jag läser om en camping som dessutom är en alpackafarm. Dit vill jag. Ser framför mig hur jag klappar djuren och hur mjuk pälsen är.  Tyvärr visar det sig att man inte kommer nära djuren men det går väldigt bra att köpa lite ull om man vill. Alpackorna ville inte vara med på bild.

 Campingen ligger lite avsides och jag måste ta mig till samhällets, New Holland enda matställe, en kinesisk take away. Jag går fort tillbaks så att maten inte blir kall. Vid järnvägsövergången börjar rött ljus att varna och de skraltiga grindarna ställer sig knakande tvärs över vägen.  Långt om länge kommer tåget som saktar ner, så gott som stannar.

En man lutar sig ut genom ett fönster i byggnaden till vänster och räcker ett papper till lokföraren som hänger ut ur i sitt fönster.  Lokföraren drar sig in igen, tåget ökar farten och är strax försvunnet. En mycket märklig upplevelse, smått orealistisk. Där står jag med min kallnande kinamat och grindarna öppnas igen. Vad hände? Har aldrig sett något liknande. Kanske ett nytt sätt för järnvägens internpost?

Humber Bridge är världens sjunde längsta hängbro, 2220 m.Jag knegade uppför till bron på höger sida som skyltningen visade. Väl uppe är den högra cykelbanan avstängd. Ner igen och uppför den vänstra slänten och där var cykelbanan öppen. Puh!

Högt var det.Solen och värmen har lugnat ner sig. Det blåser lite och molnen kommer och går. Jag har min vindjacka på för första gången i sommar.

Jag står lite fundersamt i Hessle på andra sidan bron. Försöker känna efter om det är dags för lunch eller inte.

En man kommer och börjar prata. Jag måste bara cykla till Beverly enligt honom. Jag får adressen till en cykelvänlig pub med rum. Beverly ska också vara väldigt fint.
Med sådana här bra skyltar och cykelbanor är det bara att trampa på. Trafiken är helt annorlunda norr om bron. Vad är det som händer? Bilisterna försöker inte köra på mig längre. Härligt. 

I Beverly finns inga rum. Jag hittar den cykelvänliga puben Dog and Duck men det är fullt. Man försöker hjälpa mig utan att lyckas. Jag går därifrån smått bävande inför min första camping i det vilda. Jag känner mig inte riktigt bekväm i den situationen. Jag passerar ett hotell där några personer sitter i restaurangen och, jodå, jovisst de har ett rum. Högt upp, smal trappa, delat badrum och fullt pris så det blev ingen vild camping för mig. Skönt.

Det pågår någon tävling, hästar, hundar eller bilar, i Beverly denna weekenden och allt verkar vara fullbokat sedan länge. Dog and Duck har ett rum ledigt nästa natt så jag hinner titta lite runt i staden.

Den lilla kyrkan i staden, St Marys Church. Den stora katedralen fick inte plats på bild. De äldsta delarna av katedralen är från 1220.

Ser du den röda fläcken uppe på tornet?

Jag fick ingen förklaring, ingen visste varför.

Det enda som finns kvar av den gamla muren runt staden. Byggt på 1400-talet.

 

Må så gott

Hettan fortsätter och så gör jag.

Jag ska följa cykelbanan längs en kanal från Woodhall Spa och sedan ge mig ut på småvägar. Jag har skrivit upp namnen på byarna jag ska passera. Hoppas bara att det fungerar så det inte blir alltför mycket irrande runt.

Vägen längs kanalen är härlig. Tyvärr är det för varmt för att fåglarna ska orka kvittra annars är detta precis min njutningscykling.

Cykelbanan går på ett gammalt järnvägsspår. Det märks att man lagt ner lite arbete på den. Konstverk dyker upp lite varstans.

Pumphuset påminner om att kanalsystemet måste skötas än idag. 

Hettan håller på att ta kål på mig. Efter att jag lämnat kanalen och cykelbanan är det platt, öde och ingenstans att komma undan solen. Ingen trafik och bara åkermark runt om.  Långt om länge, ca 10 km, en evighet känns det som kommer jag fram till Market Rasen som visar sig vara ännu en söt stad med äldre stadskärna och fina butiker.

Kissemissen ville inte bli klappad utan vände sig bara om efter att gett mig en överlägsen blick.

 

De röda telefonkioskerna finns kvar även ..om de har en annan funktion idag.

Mer eller mindre halvdöd hittar jag äntligen en pub, The Nags Head i Bardney. De har väldigt god cocacola. Passar på att äta lunch. Carol som sköter om puben och Glen, kund engagerar sig i att hjälpa mig hitta en sovplats. Närmaste verkar vara i grannbyn. Carol ringer och kollar och de har ett ledigt rum. Bara 10 km till att cykla. De ber mig att vänta lite medan John dricker upp så kör han mig! Han har redan lastat in Fina. John driver ett boende för personer med demens. Hans boende är ett av två i hela Lincolnshire som har guldutmärkelse.

Vilka underbara människor det finns. Tack Carol, Glen och John.

Nästa dag fortsätter hettan och jag.


Dags för lite eftermiddagskaffe. I Howsham har Clayton sitt café Clayton som heter något annat,  känner till ett B&B i närheten och jag sätter av dit i full fart i värmen.

The Old Barn ligger ungefär mitt emellan Howsham och Brigg är underbart. Härligt rum med egen ingång, fantastiskt badrum, wifi, tv alla faciliteter man väntar sig på ett bra B&B och det kanske viktigaste, jättetrevligt värdpar Ruth och Tom Fowler. De har renoverat och byggt upp resterna av en bondgård till något väldigt fint.

http://www.theoldbarn-bnb.co.uk/

Det är säsong för de roliga solbrännorna.

Fina måste få ett nytt däck. En punktering närmar sig. Tom, värden på The Old Barn, lastar in Fina i sin bil och kör oss till Brigg och Sherwoods cykelbutik. Jag promenerar i staden medan mr Sherwood mekar med Fina.

Det är marknadsdag i Brigg och mycket folk är ute.

Ruth kommer och hämtar mig när Fina är klar, nyservad och nytt däck. En bra butik, Sherwoods cyklar.

Det här är Seb den absolut lyckligaste hunden i hela världen och som älskar alla människor, helt omedveten om sin storlek. Seb och Ruth Tom och fullpackad Fina

Min uteplats. Tycker det är fint att Vallmon får växa hur den vill.

Må så gott

Countryside fortsättning

Värmeböljan håller i sig och jag fortsätter min cykelfärd. Jag har vilat två dagar och känner mig redo. Siktar mot Woodhall Spa, en liten stad som ska vara väldigt fin. Den har fått utmärkelsen ”bäst bevarade ort” två år i rad.

 

Det är hett, riktigt hett, så jag blir glad över sådana här partier eller när solen går i moln.

Kanalen ger också lite svalka.

Någonstans längs vägen. denna varma dag ser jag plötsligt fullt med bilar parkerade vid ett hus. En skylt säger : Jordgubbste idag. Jag har nästan slut på vatten och bromsar in. En dam bjuder in mig på en kopp te och jag kommer in i en sal full med äldre människor som spelar något med brickor, okänt för mig. Jag är så varm, svettig och trött att jag inte kan prata förrän efter två glas vatten. Alla är jätterara. Jag undrar bara, var kommer alla ifrån?  Det är ju en så öde trakt.

Woodhall Spa är inte alls vad jag föreställt mig.

fTyckte inte var så väldigt välbevarat. De flesta husen var i stort behov av renovering. I utkanten av staden däremot, där ligger Petwood Hotel som är helt magiskt. Byggt i början på 1900 och otroligt väl bevarat och underhållet. Under 2:a världskriget användes huset av militären, en flygbas låg i närheten. En skvadron från RAF, Dumbusters bodde här och rester av en av deras specialkonstruerade bomber finns i den otroliga parken. Jag drack te i det som var en mäss på den tiden. Huset var fantastiskt inomhus.  De fantastiska väggpanelerna skyddades under kriget av påspikade plywoodskivor. Tyvärr har jag inga foton från interiören, tror inte gästerna på hotellet ville vara med på bild. I den enormt välputsade trädgården fanns denna buske med tofs. Undrar vad det ska bli. I bakgrunden syns resterna av en av de studsande bomberna som Dumbusters använde.

Lite Ramlösa Brunn -aktigt.

Sagolikt.

Woodhall Spa heter så för att här låg ett spa som tyskarna bombade sönder totalt under 2:a världskriget. Man tror att de tog fel på Petwood och Woodhalls spa.

Må så gott

Countryside

Det är en värmebölja i östra England nu och jag måste vara envis för att trampa på. Tar det lugnt, tömmer/fyller vattenflaskorna och pausar många gånger. Solen gassar hela dagarna och svetten rinner. Det är no, no att vara utan solskyddskräm. Skönt att ha en specialare för utemänniskor som håller hela dagen oavsett svett eller bad.

Bilder från engelsk landsbygden,  mer eller mindre längs NCN 1 (National Cycleroute Nr 1).

Ibland ser vägen ut så här och ibland så här. Man vet aldrig, inte heller om det är en cykelbana eller en allmän väg. Det visar sig på eventuell trafik.

En modern pumpstation tror jag.

Lite som att cykla i Nederländerna.

Det gäller att inte missa ruttens skyltning. Nej här ska jag inte cykla, måste ha missat en skylt 😁

Den här skylten tycker jag är hysteriskt roligt. Utsikt från tältet på Lauren Park Campsite söder om Holbeach. Positivt och trevlig camping. Förutom duvorna som är mitt uppe i en häckningsperiod och håller förskräckligt väsen morgnar och kvällar. Urk,  flygande råttor kallar en del dem.

 

Må så gott