Hej kära medresenärer!
Jag trampar glatt iväg från Svinklövens camping. Bokskog, fågelsång, sol och asfalt uppväger den vanliga blåsten. Campingens butik var inget att hurra för men jag tyckte jag hade mat så jag skulle klara mig. Det dyker snart upp en ort med en købman där jag kan proviantera. Ris, buljong, pasta mjukost och tonfisk kommer man långt med.
Snart viker leden av från den asfalterade vägen in på en grusväg ?. En häftig backe där regnet gjort rejäla fåror i grusen leder ner på heden och klitterna syns på avstånd. Fritt framför sekundmetrarna. Här blir det asfalt väg igen.
Fina känns konstigt tung och går inte att styra ok när jag kommit in på asfalten. En av mina farhågor har inträffat – punktering!
Åtgärd 1: lasta av alla väskor och pumpa däcket. Verkar funka så jag lastar på igen och trampar iväg. Det var bara en kortvarig lösning men värd att prova. Jag kunde ju haft tur.
Åtgärd 2: använda den fantastiska automatiska punkteringsgrejen på flaska med goja som tätar hålet. Ska sprutas in i ventilen och täta inifrån. Utmärkta rekommendationer från försäljare och toppenbra bruksanvisning på flaskan. Medlet är nog bra om det passar på ventilmunstycket vilket det INTE gjorde på Finas. Jag tänkte en snabb tanke på hur bra det varit att göra allvar av kolla detta hemma innan jag åkte. Inte bara tänka att jag skulle,borde, försöka hinna med osv.
Åtgärd 3: laga punkteringen här och nu. Inget alternativ med stelfrusna och ovana händer. Teoretisk kunskap, se snabb tanke Åtgärd 2.
Åtgärd 4: gilla läget och gå. Det är ju asfalt.
Det kommer enstaka bilar och kör om mig så vägen måste leda någonvart. Jag hejdar en joggande kvinna och frågar efter närmaste ort. Hon hänvisar till några hus “uppe vid vägen” där jag kan fråga. Jag fortsätter gå i motvinden. Äntligen några buskar vid sidan där man kan kissa lite i skymundan bara man ser upp
Uääh! Såg den inte förrän jag hade kissat
Tillbaka på vägen så har Fina blåst omkull utanför vägen och jag får kämpa ordentligt för att få henne på rätt köl. Jag är livrädd för fler ormar och vill inte trampa på någon. Efteråt vet jag att det var här jag tappade min fina svenska flagga.
Jag stoppar en träningsracercyklist. Han tittar på hjulet och säger att jag har en riktig stor skidirøv där. Berättar att närmaste cykelverkstad finns i Fjerritslev och att det är söndag. Allt är stängt.
Hjärnsläppet slår till och världen blir helsvart.
Jag kommer på att jag har alldeles för lite vatten med mig. Jag måste välja mellan koka ris eller dricka. Om jag dör här ute i ödemarken går det högst ett dygn innan någon hittar mig räknar jag kallt, lugnt och logiskt ut. Dessutom dör man inte på ett dygn av utmattning, törst eller matbrist.
Himlen är fortfarande blå och solen lyser när jag tittar upp och
vinden blåser lika mycket så jag fortsätter trava på. Inte kul stanna här ute i blåshålet. Enda alternativet är framåt.
Efter mil (känns det som) börjar skogen och vägen delar sig. Cykelleden till höger och grus. Asfaltvägen rakt upp in i skogen, tuff backe. Vilken, vad, när, hur? Var ligger Fjerritslev, hur många mil bort? Var är jag? Min förmåga att orientera mig är helt bortblåst.
Ett par i bil stannar vid vägskälet och tar fram en karta. Jag rusar dit och frågar om vägen. Vi kommer gemensamt fram till att bästa vägen till Fjerritslev troligen är asfaltvägen. Jag tackar för hjälpen och börjar trava uppåt backen med Fina.
Då händer det!
Änglarna i bilen erbjuder skjuts till Fjerritslev. Mannen lastar Fina och väskor i bagaget. Kvinnan matar in Fjerritslev i gpsen. Hunden Lisbeth nosar lite på mig sedan blir jag godkänd.
Dessa underbara änglar kör mig till vandrarhemmet I Fjerritslev. Fantastiska människor.
Önskar jag kunde göra något för dem mer än att säga ett stort och varmt tack.
